Bea har fått nog!

Ett samtal kommer in till oss här på Unga Allergiker under förra veckan. Det är en av våra medlemmar som ringer, Beatrice heter hon. Utmattad och uppriven, vänder sig Bea till oss. Hon lider av doftöverkänslighet och trots att Bea har fått allvarliga anfall i skolan, vägrar de att förbjuda parfym.

Först och främst vill vi reda ut begreppet doftöverkänslighet. Doftöverkänslighet innebär att en person inte tål dofter eller kemiska ämnen. Det är inte själva lukten som personer med doftöverkänslighet blir sjuka av, det är kemikalierna. Bea är en av dem som blir mycket sjuk.

Bea går på Aranäsgymnasiet i Kungsbacka. Där läser hon sitt andra år på Vård och Omsorgsprogrammet. Bea lider bland annat av astma och doftöverkänslighet. Ett samtal men så mycket mer. Vi låter henne berätta:

Åh ja, det som har hänt. Det har varit en pärs.

Idag mår jag bra. Jag har varit i skolan och haft idrott. De nya astmamedicinerna fungerar. Tyvärr så har varken medicin mot astma eller allergi någon effekt på doftöverkänslighet. För mig är det ingen självklarhet att må bra. Jag utkämpar två strider. Den ena striden är den med astman och doftöverkänsligheten men likväl den så utkämpas en strid om förståelse. Jag har tampats med dessa i över ett år men har nu fått nog. Det som kom att bli kulmen började för två veckor sedan. Jag var nära på att ge upp. Men gjorde det inte. Någon gick förbi mig i skolan och hade parfym. Jag blev rejält dålig och tvingades att gå hem. Jag kände även pollenallergi som gjorde allt värre. Symtom som trötthet, huvudvärk och koncentrationssvårigheter höll i sig i flera dagar och jag blev hemma resten av veckan.

Det blev måndag igen och måndagar innebär idrott. Efter idrotten, i omklädningsrummet, sprutade klasskompisarna parfym och jag kände hur halsen tjocknade. Någon sa ”Oj, Bea”, som om de hade glömt bort och bara råkade. De var inte villiga att hjälpa mig eller låta bli att använda parfym. Jag vägrade att gå in i klassrummet, kemikalierna fanns ju där. Än en gång blev jag tvungen att gå hem. Jag frös och var orkeslös. Väl hemma och helt slutkörd sov jag 13 timmar i sträck. Vad som här kan tilläggas är att något botemedel mot doftöverkänslighet, inte finns. Jag är alltså helt beroende av min omgivning.

Dagen därpå var jag fortfarande dålig och stannade hemma. Jag missade därmed det nationella provet i skolan. Lärare hade betonat vikten av att befinna sig i skolan just den dagen då det bara finns en chans att få göra provet. Det gjorde mig upprörd. Jag kan inte hjälpa att min kropp reagerar som den gör. När jag ringde min läkare och förklarade situationen uttrycktes en stor oro över mitt tillstånd. Läkaren skrev ett intyg, som jag hoppas kan hjälpa mig.

Symptomen fortsatte till torsdagen. Först då började jag bli människa igen. På fredagen var jag hos rektorn på ett möte. Det framgick att skolan har ett förbud mot nötter men att förbjuda parfym är otänkbart då det enligt rektorn är omöjligt att dra en gräns. VARFÖR är det omöjligt?! Det handlar om att berätta för elever och föräldrar att de inte ska använda parfymerade produkter i skolan. Det verkar vara lätt och självklart med nötter. Men varför ska det vara omöjligt att sätta ett parfymförbud? Och varför informerar de inte mer? De hade till exempel kunnat göra något i samband med Astmadagen den 6 maj. Jag skulle kunna föreläsa och vara en röst.

Istället hade rektorn kommit fram till att om jag får det jobbigt att andas, ska jag stanna i skolan och absolut inte gå hem utan få tillgång till ett annat rum. De kan vara behjälpliga i att flytta på mig. Det verkar som att jag är problemet och därmed ignorerar de det verkliga problemet, alltså kemikalierna i parfymer som gör att jag blir sjuk. Det känns som att jag bara är i vägen. Skolledningen har gått ut med att eleverna på skolan ska tänka på att inte parfymera sig så mycket. Men det glömdes snabbt bort och då verkar det som att skolledningen tycker att de har gjort sitt. Det tycker inte jag. Jag får ju fortfarande starka anfall tre gånger i veckan. Rektorn på skolan ansåg att jag kunde gå i en andningsskola. De tror inte att jag har någon koll men faktum är att det jag som lever i det här och jag kan min kropp. Min lärare stöttar och förstår men så fort jag möter en annan lärare eller har en ny kurs eller så måste jag förklara och dra hela historien. Det borde finnas mer kunskap!

En kompis som jag ibland bor hos i Göteborg har sett hur jag behandlas och dagligen krigar. Min kompis tycker det är fruktansvärt och att skolan ger ett dåligt bemötande. Frånvarorapporten är skrämmande. Jag som vill vara i skolan. Jag vill skriva nationella prov och vara med på det som händer. Jag vill utbilda mig till ambulanssjuksköterska. Framför allt vill jag inte behöva isoleras hemma och känna mig helt handfallen. Jag tänker i alla fall fortsätta kriga och det gör jag inte enbart för min egen skull utan för att jag märker att många andra inte orkar. Jag tänker protestera och sätta upp lappar om så behövs. Jag vägrar att ge upp!

Just nu räknar jag dagarna till Unga Allergikers ungdomsläger, det är inte så långt kvar och jag ser oerhört mycket fram emot det. Jag behöver verkligen träffa andra som har den förståelsen som jag så mycket önskar att fler skulle ha.

'