_________________________________
Under vecka 13 praktiserade Sigge, 14 år, på Unga Allergiker! Sigge är med i styrelsen i UA Stockholm, lider själv av allergier och astma, och vill göra världen bättre för barn och unga med astma och allergi. Under veckan skrev han på en artikel om svårigheter en kan möta i skolan, både utifrån egna erfarenheter och utifrån vår rapport om psykisk ohälsa kopplat till astma och allergi. Artikeln har publicerats digitalt som en insändare i Riksförbundet för Social och Mental Hälsas tidning Revansch. Den kommer även finnas med i den fysiska tidningen, nummer 3, som kommer ut 28 september. Den fysiska tidningen kan du få genom att bli medlem i föreningen Revansch, vilket kostar 160 kronor första året. Nedan kan du läsa Sigges artikel i sin helhet.
_________________________________
Skolan följer inte lagen
Jag har haft astma hela mitt liv och har i praktiken aldrig blivit positivt bemött eller fått anpassningar som jag har rättighet till. Och jag är inte ensam om det utan detta är ett utbrett problem i Sverige idag: skolor som inte följer lagen om lika skolgång för alla.
Var tredje barn idag har allergier och ungefär var tionde barn har astma. Alltså ungefär ett barn i varje klass med astma. Enligt en rapport från föreningen Unga allergiker lider mer än hälften av alla barn med astma och allergier med psykisk ohälsa. De flesta skrev att deras astma påverkade deras psykiska hälsa mycket dåligt . I rapporten har nästan 80 procent svarat att de har känt sig dåligt bemötta i skolan. Detta innebär att de varje dag måste vara där de mår sämst. Med historier som handlar om lärarnas oförstående och andra elevers skämtsamma retande. Och när jag som barn med astma och allergi läser detta nickar jag och känner igen mig. Barn berättar om hur det känns jobbigt att behöva äta någonting annat än deras klasskamrater. Man är utanför. Och statistiken visar att det främst är skolan samt elaka kommentarer som är de vanligaste formerna av kränkningar.
Ibland har lärarna motarbetat mina anpassningar. Och vad den här rapporten visar är att fler barn har varit med om detta. Symtomen av astma liknar dessutom symtomen av stress. Detta gör att det blir en ond spiral där det vara riktigt svårt för barnet att veta vad som är vad. Det är alltså svårt för barn med astma att bli bättre. För mig var det en väldigt lång resa för att må bättre fysiskt och mentalt. Jag hade genom en brist på anpassningar i skolan byggt upp trauman till fysisk ansträngning. Min astma hindrade mig inte bara fysiskt från att göra saker som andra. Den hindrade mig från att våga testa. Och jag vet att det inte bara är jag som känner på det här sättet. Och jag hoppas att varje barn som är med om det här vet att de inte är ensamma. Och du kan bli bättre. Det är svårt och det kommer vara väldigt påfrestande men det går.
Och samtidigt som det här hände hade jag i praktiken inga anpassningar. Till exempel när vi skulle ha simprov. Jag sa att jag visste att jag inte skulle klara det. Och jag sa det till min lärare. Jag hade precis haft en dubbel lunginflammation vilket hade försämrat min hälsa enormt. Men läraren menade att jag skulle göra provet ändå. Även om jag kunde simma kunde jag knappt hålla mig flytande. Varje simtag var så svårt och jag kämpade mest för att hålla mig över ytan. Efteråt var jag helt förstörd och mådde extremt dåligt. Läraren sa att jag visst kunde simma men att jag hade dålig teknik, även om jag gång efter gång sa att jag inte hade någon kraft i kroppen. Och när jag skulle göra omprov fick jag inte ha med min medicin och mina föräldrar fick inte vara med om jag fick en astmaattack. Efter en lång diskussion med läraren där vi tillslut var tvungna att få ett intyg av läkare fick jag ha min medicin. Jag klarade provet vilket gjorde mig glad. Under terminens gång hade jag inga anpassningar som hjälpte mig. Men min lärare sa följande under betygssamtalet: Alltså anpassningar är ju det näst bästa. Du kan ju inte få samma betyg som de andra. Du gör ju inte samma saker.
Och rapporten från UAs medlemmar visar på att okunskap från lärare och skolan i övrigt påverkar deras mående betydligt i vardagen. Detta är alltså inte bara min upplevelse, utan många barn med astma och allergi har upplevt liknande. Vi får höra av lärarna om barnens rätt. Om hur alla ska ha lika villkor. Men ändå upplever många barn med astma och allergi en stor psykisk ohälsa som är kopplad till just deras astma eller allergi. Och en stor del av det är från skolan. Varför kan detta fortgå? Varför har ingen pratat om det här? Alla barn har rätt till en jämlik skolgång, men barn med astma och allergi känner ett starkt utanförskap. Det pratas allt för lite om hur svårt det är att ha astma och allergi, speciellt som barn i skolan. Om så många barn har dessa problem, varför prioriteras det inte här mer? Det finns så många föräldrar som har barn med dessa nedsättningar som behöver arbeta så hårt för att skolorna ska ge barnen vad de behöver samtidigt som skolorna nedprioriterar barnens behov. Det är våra folkvaldas skyldighet att göra det bästa för allmänheten, och fler barn drabbas av detta än vad man tror.
Jag tänker också på folkhälsan. Det finns många fördelar med att vara fysiskt aktiv och det är någonting som alla borde ha lika möjlighet att göra. Men speciellt barn med astma får i princip ingen hjälp med detta. Har man astma när man går i skolan finns det en stor risk att man inte får testa fysisk ansträngning under sina villkor. Under mina år i skolan så har läraren ingen koll på hur astma funkar, hur man kan anpassa sig och vad man ska göra om eleven inte kan mer. Jag lyckades hitta mina gränser på egen hand men jag tänker på alla barn som inte kan. De bor kanske i kommuner utan god astmavård och har därför inte den optimala medicineringen och har därför inte alls samma förutsättningar som jag har haft. Det finns även ett prioriteringssystem för de mest effektiva behandlingarna som bara släpper in ett fåtal barn.
Tillslut fick jag inse att de inte kommer kunna ge mig anpassningar så som jag behöver för att kunna delta. Detta ledde till att jag började träna på egen hand för att kunna få samma förutsättningar som de andra. Det tog emot att inse men jag hade inget val. Jag hade tillslut blivit så som jag aldrig trodde jag skulle bli. Jag var van med att inte kunna röra på mig till att vara den som alltid gav sitt allt.
Barn med astma och allergi får utstå mycket jobbigt som de flesta barn inte har varit med om. Inte nog med deras kamp varje dag mot sin sjukdom, de behöver också dras med vuxnas okunskap och mobbning som kan vara svår att ta sig ur. Det kan ta väldigt lång tid att bli bättre och i vissa delar av Sverige kan det vara omöjligt att få god vård. Det är faktiskt en skandal att detta händer men det är ännu värre att det får fortsätta. Barn med astma och allergi med förstående lärare är ovanligt. Och mobbningen mot dessa barn framställs som skojig i media istället för hur kränkande det är för ett sjukt barn. Och antalet personer med astma ökar samtidigt som allt fler barn med astma och allergi blir utstötta och mobbade. Detta är inte ett undantag. Detta är hur barn med astma och allergi har det idag. Och detta är inte alls uppmärksammat i media. Därför känner allt fler barn sig utstötta och ensamma. Det här är någonting som inte ses som ett utbrett problem och som inte heller har varit prioriterat av skolorna. Det här behöver ändras och uppmärksammas. Lärare behöver förstå att det här är ett stort problem och börja lyssna på eleverna mer.
Sigge,
UA Stockholm