Artikel publicerad på Hälsoportalen 29 mars 2021

Larmet ringer, jag stoppar i mig två allergitabletter, ställer fram larmet och sluter ögonen igen. En timme senare kliver jag upp, slår av luftrenaren och greppar mobilen för att kolla dagens pollenprognos. Kan jag promenera till bussen idag? Kanske måste jag ringa min mamma för att be henne köra mig, igen?

Ljuger om jag säger att “allt är okej”. Varje morgon samma rutin. Jag som lever med svår pollenallergi måste ta mina allergitabletter tidigt varje morgon så de hinner verka innan jag ska gå ut, har jag otur visar prognosen allt för höga halter av pollen och jag måste stanna hemma trots min medicinering. De flesta dagar fungerar trots att symptomen ständigt gör sig påminda: rinnande näsa, kliande utslag, huvudvärk och en ständig trötthet som lägger sig runt vardagen som en dimma.

Jag skulle ljuga om jag sa att allt var okej. Påverkar alla vardagens beslut. Under en vanlig dag tar jag hundratals mikrobeslut för att undvika situationer som kan skapa en allergisk reaktion. Förutom allergimediciner, är väskan alltid packad med en bra bok, eftersom det är en omöjlighet för mig att sätta mig i gräset tillsammans med mina klasskompisar och ta en fika under rasten.

När jag kommer hem kastar jag dagens kläder direkt i tvättkorgen och samlar ihop min sista energi för att duscha och tvätta håret som bär med sig allergener från den korta tid jag varit utomhus under dagen. Sen finns inte ork att varken plugga eller umgås utan jag kryper ner under täcket och slår på luftrenaren. Ännu en dag, bara några månader kvar tills pollensäsongen är över…