Kim är en aktiv och målmedveten tjej som precis tagit studenten, lämnat Härnösand och flyttat till Linköping för att förverkliga sin dröm - att läsa medicin. Under hela sitt liv har hon levt med svår astma och nu vill hon dela med sig om hur det kan vara att leva med astma som ung - “Jag hade önskat att jag hade någon att känna igen mig i när jag var yngre, någon som gått igenom samma saker som jag.”

När vi pratar med Kim i mitten av maj berättar att hon precis börjat odla blommor. Men va? Du är väl allergisk?

- Jo jag vet men jag vill försöka, jag försöker hålla alla planteringar på balkongen och inte ha så mycket inne, då kanske det fungerar. Men det finns inga garantier. Annars får jag ge bort massa till mina vänner och min familj, säger hon och skrattar.

Kim är en person som inte ger upp, trots motgångar och hinder är hon envis och fortsätter. Hon har tränat skidor i många år trots att det varit tufft att kombinera med hennes svåra astma. Under det senaste året har hon lagt mycket tid och energi på att ta igen massa förlorade studietimmar för att kunna gå ut gymnasiet samtidigt som resten av hennes årskull.

Astma
- Jag blev sjuk när jag bara var några veckor gammal, jag har svår astma och svåra allergier. När jag var liten var det blåljus med ambulans hela tiden och en gång var det så allvarligt att jag låg på intensiven. Jag fick gå på allergidagis - de som gick där fick till exempel inte ha djur hemma. Minns hur tråkigt det var när min favorit-dagisfröken skaffade hund och fick sluta. När jag blev lite äldre blev astman bättre. Fram tills jag kom in i puberteten, då kraschade astman totalt.

Hur har din skolgång varit?
- Jag minns hur det var i början av sjuan. Det blev kalabalik när jag fick astmaanfall, ingen visste vad de skulle göra, och jag blev väldigt ledsen. Folk sprang runt som en hönsgård: ”Vi måste ringa mamma, pappa!” Men jag visste att om jag bara fick min medicin så skulle det bli bra.

- Efter de händelserna gick jag till personalrummet och när alla lärare var på plats så berättade jag: “det här händer vid ett astmaanfall” och “så här upplever jag det”, “det här behöver jag av er”. Jag hade ett informationsmöte för alla, visade upp mina mediciner. Det hjälpte jättemycket. Då blev de också lugna och i 9 av 10 fall går allt bra.

Hur har det fungerat för dig med dina klasskamrater?
- Det där med kompisar och så blir ju väldigt påverkat om man inte kan vara i skolan hela tiden. När jag väl var i skolan så orkade jag inte alltid hänga med alla på raster och utflykter. Men jag hade väldigt tur med skolgången, jag hade väldigt mycket stöttning från skolans håll. Jag hade en vuxen på skolan som jag kunde kontakta när jag blev sjuk på skolan som stöttning.

Börja gymnasiet
- När jag började i gymnasiet så började jag i en ny klass med helt nya klasskompisar. De kände inte till min problematik och det kändes lite speciellt att berätta om min astma och allergi för alla direkt.

Var du nervös innan du skulle berätta?
- Jag var väl lite nervös inför, ville inte vara den tjejen med astma och allergi. Det grämde jag mig faktiskt lite över innan - när ska jag berätta för klassen. Men ur den medicinska aspekten så var det såklart viktigt att berätta. Men jag ville att de skulle känna mig för den jag var och att det inte skulle stå astma och allergi i min panna. Men det blev hur bra som helst på gymnasiet, alla har varit väldigt förstående och det är jag tacksam för.

Många av UAs medlemmar går i just högstadiet eller gymnasiet. Vad skulle du vilja säga till dem?
- Var ärlig med det, så folk vet. Jag har aldrig skämts för min astma eller allergi och har aldrig försökt att gömma det. Sen kanske jag inte inhalerar i korridoren, utan går undan. Men det är bra att folk vet om det om man skulle bli sjuk eller om dom kan göra något för att underlätta för allergin, till exempel inte ha så mycket parfym eller inte komma med kläder till skolan som har fullt med djurhår på sig. Om du kommer till en ny klass på gymnasiet så tycker jag att det är bra att berätta.

Drömmen
Kim är på väg att flytta till Linköping, och på ett sätt förverkliga sin dröm.

- Så länge jag kan minnas har jag velat bli läkare. Det har inte funnits något annat som jag har varit så intresserad av. Jag minns något som hette “barn på sjukhus” på SVT, det var mitt favoritprogram. Jag har sett alla barn och ungdomsprogram som har med sjukhus att göra; Dokumentärserien, AT-läkarna (svt-play) som utspelade sig på King's college hospital, var min favorit. När jag hade sett klart den serien var min högsta dröm i livet att få gå på King's college i London och sen få jobba på King’s college hospital. Den drömmen har väl förändrats lite med tiden - att få gå på college är inte min högsta dröm, men att få bli läkare består. Det känns meningslöst att plugga till något annat för jag vill inte något annat lika starkt. Men det är ju tufft att komma in på läkarlinjen..

Hur känns det att flytta?
- Men känns lite läskigt att flytta och samtidigt ta ansvar för min egen medicin. Men jag har massa stöd från min pojkvän. Han är en stor trygghet.

Vill du dela med dig av något mer till alla UAs medlemmar?
- I höstas kom jag i kontakt med en tjej som har fått samma behandling som jag. Det var så nyttigt för mig att träffa henne! “Jag kände, va? är det sant? Finns det någon till som jag?! Så mitt tips är väl att prata med andra som gått igenom liknande händelser som du.

Kim berättar att hon haft ett inre krig med sig själv för att acceptera att hon är sjuk.

- Jag har varit jättearg, har bara velat vara som alla andra. Jag har känt varför ska jag behöva gå igenom allt detta. Men ibland har astman gjort mig starkare, fått mig att klara av saker jag inte trott. Det viktigaste är att lyssna på kroppen, fast det är svårt.

Det som är en utmaning nu är att bli vuxen och börja jobba. Hur ska man orka? Det kommer jag säkert göra men jag oroar mig lite..