Isabel är en energisk och social tjej från Malmö. Hon älskar att röra sig bland folk, trots det så bor hon sedan några år tillbaka i en liten by utanför Kävlinge. Hon har bytt ut bussarna mot traktorer, asfalten mot åkermark. Alldeles utanför hennes hem bor hästar, får, hundar och katter, det är en utmaning eftersom Isabel är pälsdjursallergiker.

---

Det var både rastlöshet och nyfikenhet som gjorde att Isabel hittade Unga Allergiker.

- Det är väl ungefär för 4 år sedan, jag var ungefär 18 år och kände att jag ville hitta något nytt, ett nytt sammanhang eller hitta inspiration. Jag satt på internet och sökte runt på massa olika organisationer och aktiviteter. Då hittade jag till Unga Allergiker.

Isabel har själv ett antal allergier som följt henne under livet.

- Det kändes så fint att hitta människor som kanske har gått igenom samma upplevelser eller har liknande erfarenheter som jag. Egentligen är allergier inte är ovanligt, men att ändå känna någon samhörighet, det är viktigt. Att UA försöker göra skillnad i samhället och öka medvetenheten kring astma och allergi kände jag wow för!

Isabel är född och uppvuxen i Malmö, men för ett par år sedan flyttade hon ut till ett litet samhälle utanför Kvälinge, Dösjebro.

- Jag är en människa som gillar att vara bland folk. Jag trivs med att bara sitta på bussen eller att vara i en miljö där det är mycket människor och där det händer saker. Jag gillar inte när det är för tyst, säger Isabel och skrattar.

Men du bor på landet nu?
- I början var det en chock! Det är väldigt tyst här. Jag bor hos min killes familj och vi har massa djur, hästar, hundar och katter. Det blev lite av en chock med eftersom jag är pälsdjursallergier…

En pälsdjursallergier som bor på en gård, hur fungerar det?
- Det har faktiskt varit en lärdom att flytta till en gård. Jag har fått ta reda på väldigt mycket om mina allergier som jag inte visste innan. Jag är inte världens djurmänniska, men jag tycker det är mysigt att klappa djur.

Isabel berättar om strategier och metoder som hon och hennes kille skapat för att deras gemensamma hem ska förbli allergifritt.

- Vi bor i ett eget separat hus och inga katter eller hundar får vara hemma hos oss. Jag har kroniska eksem som blossar upp om jag kommer i kontakt med pälsdjur. Min sambo är uppväxt med djur, nu när han är tillsammans med mig så har han insett hur mycket djuren betyder för honom. Men han har tagit ett stort avstånd från dem, om han till exempel skulle klappa hunden så han är noga med att tvätta händerna innan han kommer hem.

Hur har det varit för dig?
- Det har såklart varit jobbigt. Jag har känt mig som ett hinder för hans intresse. Det är också lite jobbigt att känna sig tråkig, jag tar ofta fram klädrullen och måste se till så att vi tvättar ofta. Men samtidigt har vi tagit oss igenom det och nu är det vardag. Vi har accepterat det. Han hjälper och stöttar mig väldigt mycket i mina allergier.

- I tonåren fick jag fler allergier och blev känsligare mot saker och ting. Jag har fått en luftburen allergi mot citrusfrukter. I gymnasiet serverade de clementiner i matsalen, det slutade med att jag fick åka ambulans. Jag har aldrig varit med om andnöd tidigare. Ambulansen kom och jag fick en adrenalinspruta från både skolsköterskan och i ambulansen.

- Allt var jätteläskigt, jag var 19 år då. Men det går ju inte att gå omkring och vara orolig hela tiden.

Isabel arbetar som SEO-specialist på en byrå i Malmö sedan bara några månader. En SEO-specialist arbetar för att hemsidor ska vara så synliga som möjligt på internet, lätta att läsa och att hitta av olika sökmotorer.

Har du behövt prata med din arbetsplats om dina allergier?
- Det tog mig faktiskt sju månader innan jag berättade om min luftburna allergi för mina kollegor. Min chef satt i samma rum som jag och åt en apelsin och det påverkade min andning. Vi fick vädra och jag fick gå ut och ta lite luft. Jag kan skämmas mycket för min luftburna allergi, även fast jag är vuxen.

Varför är det så?
- Det ligger nog en skam i det. Att känna att man hindrar någon från att äta det dom vill. Man är lite rädd för att vara den som uppfattas hypokondrisk. Jag kan vara rädd för att folk faktiskt inte förstår hur allvarlig allergin kan vara, eller vad det kan ge för konsekvenser.

Hur ser du på din allergi idag?
- Idag så är jag accepterat det, det är inte hela min identitet, de flesta känner mig ju som ”Isabel min kollega” eller ”Isabel den energiska tjejen”. Allergin är bara en av alla grejer som är en del av mig. Men jag brukar uppmuntra folk att fråga mig om min allergi, för det är ju bra att fler vet mer om hur de ska hantera allergier.

Just nu arbetar UA med frågan om övergången mellan barn och vuxenvård. Du har varit med om övergången. Vill du berätta kort om din upplevelse?
- Det kändes lite läskigt. Man blir bemött på ett annat sätt, inom barnvården var de mer noggranna med att vara pedagogiska och förklara, i vuxenvård är det mer ”här har du din diagnos”. Men övergången blev bra för mig i det stora hela. Jag har fått utreda mina nya allergier.

Hur skulle övergången kunnat bli ännu bättre?
- Det hade varit skönt om det fanns någon form av förståelse för att man är ny i vuxenvården. Kanske att läkaren är lite noggrannare med att förklara hur jag ska förhålla mig till diagnosen på pappret. Själva pedagogiken i hur man pratar till unga vuxna, läkaren eller sjuksköterskan kanske måste vara lite noggrannare med att berätta var information finns.

I sommar ska Isabel jobba en hel del, men hon hoppas på soliga dagar där hon kan njuta av värmen, gärna med en bok i handen. På frågan om boktips berättar hon att hon har en bok som hon läst flera somrar i rad. Vilken? Folk med ångest av Fredrik Backman.

- Om du inte är någon bok-person så kan du se den lättsamma serien på Netflix istället!

Hur var det att bli månadens medlem?
- Det är en ära att få vara månadens medlem, jag är inte så van att få raka frågor, men det känns sjukt bra att få berätta om mina upplevelser och kanske kunna stötta andra i liknande situationer.