Berätta lite om din och UAs historia!
- Det känns som om jag alltid varit i kontakt med UA. Min mamma är och har framför allt varit väldigt engagerad i Astma och Allergiförbundet sedan jag var liten. Jag har varit med på sommarläger när jag var ungefär ca 6-7år!

När Olivia blev äldre gick hon med i lokalföreningsstyrelsen i UA Värmland. Efter några år blev hon även invald i Unga Allergikers nationella förbundsstyrelse där hon satt med under två mandatperioder. Efter några år i förbundsstyrelsen så fick andra delar av livet ta mer plats.

- Det vart mycket för mig ett tag med student och jobb så jag la Unga Allergiker på is ett tag. Men nu har jag lite mer ork och driv igen och bidrar gärna på ett hörn med lite erfarenheter, tankar och idéer.

Inför riksdagsvalet 2022 arbetar Unga Allergiker med frågan om hur övergången mellan barn och vuxenvård kan bli bättre. Här kan Olivia bidra med många erfarenheter och nu sitter hon med i Unga Allergikers arbetsgrupp som ska lyfta frågan. Olivia berättar själv om sina upplevelser av övergången:

- Som barn hade jag en väldigt bra allergolog läkare. Men det förändrades när jag fyllde 18 och skulle till vuxenmottagningen. I överlåtelsejournalen stod det klart och tydligt att jag skulle komma till lungmottagningen och att min astma aldrig kommer att växa bort. Jag behöver behandling livet ut. Men läkaren på lungmottagningen tyckte annorlunda och avskrev mig från vuxenmottagningen med belägget att jag inte uppsökt akut läkarvård senaste åren och då inte behövdes kontrolleras.

Olivia berättar att det är problematiskt att den sjukhuspersonal som hon möter på vårdcentralen inte har specialistkunskap.

- Jag vill ju komma till min läkare och ställa frågor, berätta hur jag mår i olika situationer, ställa frågor om när jag ska ta mina mediciner. När läkaren man möter inte kan, då känner man en stor osäkerhet.

Varför är det så viktigt att vi pratar om övergången?
- För att de som nu är 18 ska få de bästa förutsättningarna för att deras astma ska fortsätta vara under kontroll. Det är så viktigt! Det är också så skönt att veta att det finns fler, jag trodde att jag var ensam om att känna att jag inte var tillräckligt sjuk för att få hjälp. Jag kände att min läkare inte lyssnade på mig. Det vill jag inte att någon ska uppleva.

Hur har du det idag?
- Nu har jag mått bra i två år, jag har varit hemma pga. pandemin och därför har jag inte träffat folk som är sjuka. Men jag är lite nervös när alla kommer tillbaka. Jag har haft högre frånvaro för att jag inte är tillräckligt bra medicinerad. Det har blivit värre sen jag fyllde 18.

Hur känns det att vara med på projektet?
Det känns kul och bra att vara med och bidra med det jag kan. Och så bra att vi är ett gäng som kan bidra med våra tankar!